Vita går

Ett dygn med Fox – kanalen som går armkrok med Vita huset Uppdaterad I går 13:05 Publicerad I går 09:00 USA:s största kabelkanal Fox News bildsätter Donald Trumps alternativa verklighet. VITA, Norges største kjede innen skjønnhet og velvære. Over 139 butikker over hele landet, samt nettbutikk. Ta kontakt med kundeservice her Han nyter å gå på tur, mens jeg bare går for å komme frem, sier Wanda. TUR-SELFIE: Vita og Wanda syntes det var moro å gå på tur med Lars Monsen og naturligvis måtte det en tur-selfie til ... Välkommen till Vita Kvasten. Här är butiken med orakelkort, spådomsprodukter, posters, böcker om magi och varierande esoteriska ämnen. Allt skapat och designat, alternativt målat och författat av Serafia Andersson. Vi fyller på med produkter och nyheter flera gånger om året. The installation is based on research results from CMIV, VITA at Linköping University, Sweden and Swedish National Board of Forensic Medicine. For more information please visit: tii.se/projects/autopsy. Technical details: Volume data resolution: 512x512x3397x2 (1.7 GB) Frame rate: 30 Hz Display resolution: 1980x1080. Credits: Under onsdagen anslöt en ny back i form av Jaakko Jokinen. Under torsdagen blev det klart att en annan back, Wilmer Lindblad, lämnar Vita Hästen. Högbergs väg till NHL-spel går via Vita Hästen. September 21, 2020 nt.se 0 Comments. Categories nt.se Vita Hästen. Philadelphia-lånet Linus Högberg ser fram mot en hel säsong i Vita Hästen. 'Ett bra val för mig', säger han efter första träningen. Källa : nt.se. Träningsmatch med flera förstärkningar från NHL-klubbar i laget. Bland annat målvakten Adam Werner mellan stolparna. Då förlorade Vita Hästen stort, 0–8, mot Västerås. Vita Pillret #131 - Skruva optiken, vi går in! [panelist] Marcus Follin. 27 Aug . 146:47 . Vita Pillret #130 - Lek livet. 20 Aug . 128:01 . Vita Pillret sommarspecial 2020 - I kalkbrotten. 11 Aug . 23:21 . Vita Pillret sommarspecial 2020 - Manlighet i den moderna världen [Herr D] ... När du bokar tid hos VITA kan du alltid vara säker på att vi gör vårt yttersta för att tillmötesgå dina önskemål. Telefonbokning: 08-611 48 20 Öppen vardagar 09:00–18:00 och lördagar 09:00–15:00 Övrig tid går det bra att boka online.

21-årige slovenen Tadej Pogačar blir den yngste segraren av Tour de France på 111 år då han på näst sista tävlingsdagen går från att ligga 57 sekunder efter favoriten och landsmannen Primož Roglič till att leda med 59 sekunder, vinner även bergatröjan och den vita ungdomströjan

2020.09.20 11:10 nyhetsbubbla 21-årige slovenen Tadej Pogačar blir den yngste segraren av Tour de France på 111 år då han på näst sista tävlingsdagen går från att ligga 57 sekunder efter favoriten och landsmannen Primož Roglič till att leda med 59 sekunder, vinner även bergatröjan och den vita ungdomströjan

21-årige slovenen Tadej Pogačar blir den yngste segraren av Tour de France på 111 år då han på näst sista tävlingsdagen går från att ligga 57 sekunder efter favoriten och landsmannen Primož Roglič till att leda med 59 sekunder, vinner även bergatröjan och den vita ungdomströjan submitted by nyhetsbubbla to bubbla [link] [comments]


2020.07.30 08:40 nyhetsbubbla Zimbabwe går med på att betala 3,5 miljarder USD i ersättning till vita farmare vars mark exproprierats, ersättningen avser infrastrukturen på lantbruken och inte själva marken, ska ge ut långfristiga obligationer och närma sig internationella givare för att få tag i det nödvändiga

submitted by nyhetsbubbla to bubbla [link] [comments]


2020.07.10 03:48 SylianRiksdagen Debattartikel: Miljöpartiet är ett antirasistiskt parti

Rasism är utbredd i Sverige. Ser vi på historiens gång har xenofobi funnits länge, men rasism har haft olika skepnader. Antikens greker hade en proto-rasistisk och xenofobisk syn, icke-greker brukade ses som underlägsna. Denna proto-rasism var dock inte baserad på hudfärg utan snarare grupptillhörighet. Tanken att dela upp människor i olika ”raser” baserat på hudfärg kom senare, men har gjort mänskligheten stor skada. Inom samhällsvetenskapen används begreppet ”rasifiering”, vilket innebär hur människor, beroende på ursprung, utsätts för olika stereotyper och felbehandling. En rasifierad person, i Sverige, är en person som sticker ut från ”normen”, ofta på grund av hudfärg. Detta beror på den rasism som finns i samhället, det finns inga goda skäl att tro att hudfärg skulle vara en viktig faktor för hur en människa är eller beter sig, men tyvärr utsätts rasifierade personer ofta för rasism.
Under historiens gång har vi sett horribla idéer om hur ”den vita rasen” är överlägsen andra ”raser”, och vi har sett vilka katastrofer det leder till, som kolonialism, imperialism, segregering, och folkmord. Vi ser även idag hur fascister och högernationalister pratar om saker som ”biologiskt arv” och ”vit identitet”. De är mer subtila än tidigare, men rasism är kvar. Rasister använder ofta hundvisslor för att signalera till andra rasister, som används för att sprida idéer samtidigt som de kan neka vad de säger. Öppen rasism är ej längre allmän accepterat, men de kan komma undan med subtila hundvisslor. Vi i Miljöpartiet håller ögonen öppna, och vi är motståndare mot alla former av rasism, öppen såväl som dold.
I dagens Sverige finns det tyvärr strukturell, institutionell rasism, som i arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Vi behöver lösningar som motverkar strukturell rasism och går mot ett mer jämlikt samhälle. Vi behöver jobba mot segregering och utanförskap. Hudfärg ska inte spela någon roll, men tyvärr, i dagens rasifierade samhälle, gör den det alltför ofta.
Om vi utgår från ett intersektionellt perspektiv ser vi att andra faktorer också spelar in. Rasism och kön spelar in, där rasifierade kvinnor möts av andra utmaningar än rasifierade män, och föreställningarna om rasifierade kvinnor är ofta väldigt paternalistiska. Rasism och klass spelar också in, och vi ser att rasifierade människor oftare också är i ekonomiskt utsatta situationer. Kapitalisterna vill splittra arbetarklassen, och konflikter mellan icke-rasifierade arbetare och rasifierade arbetare gör att fokus flyttas från motstånd mot kapitalism till kamp mellan arbetare. Detta har varit en vanlig taktik i historiens gång, splittra arbetarklassen och låta den besegra sig själv.
Miljöpartiet är ett antirasistiskt parti. Vi vill se ett samhälle där hudfärg inte spelar någon roll. Vi motarbetar strukturell rasism och är motståndare till rasistisk politik. Det finns inte en enskild insats som kommer att lösa alla problem med rasism, det blir ett långt jobb för att utrota rasism, med flera insatser. Miljöpartiet kommer vara en röst mot rasism, för ett öppet, fritt, och jämlikt samhälle.
submitted by SylianRiksdagen to ModellMedia [link] [comments]


2020.06.13 18:30 Mr_Erk Era bästa sillrecept

Jag har fått äran att agera sillansvarig till kompisgängets midsommarlunch. Jag tänkte vara lite mer orginell och göra egna sillinläggningar som komplement till de köpta, och eftersöker därför era bästa recept för detta.
Det recept jag spikat just nu är citronsill: Koka ihop 1.5 dl vatten med 5 msk ättika och 3/4 dl socker tills sockret löst sig. Låt svalna. Häll av ett paket med 5-minuterssill och skär i lagom bitar. Ta en citron och pressa ut ca 1-2 msk saft i lagen. Se till att inte få med några kärnor då dessa är väldigt beska. Skär bort det yttre laget av skalet på citronen med en vass kniv. Se till att du inte får med det vita av skalet utan bara det gula. Lägg ner även detta i lagen. Lägg i ca 1 tsk hel kryddpeppar. Varva lag och sill tills burken är full. Vill du göra det snyggt, riv över lite cest innan du försluter burken.
Denna sill går att äta direkt, men är oftast godast om man gör den dagen innan.
submitted by Mr_Erk to sweden [link] [comments]


2020.06.12 11:49 RestecptMyAuthoreta Kratomshoppar och deras sortiment

Tjena! Fyll gärna på med era åsikter om kratomet ni handlat hos våra svenska leverantörer.
Jag har handlat från thomthom.se, scandinavianspeciosa.se och kratom-specialisten.se.
Inte fått leverans av sistnämnda ännu då jag beställde igår men återkommer med rapport. Polarn säger dock att alla 3 strains (någon röd, grön å vit) han köpte var klart godkända! Pratade med deras kundtjänst och de kan erbjuda olika strains vid köp av kilo och ge kilopris ändå. Kan tilläggas att de skickade med 3 samples (okänd mängd) för att jag frågade om det :).
Vad gäller SS är det väldig variation i kvalitet beroende på batch och strain. Har fått något av det sämsta där men också det bästa. Bästa priserna verkar de ha. Ok förpackningar. Skickar snabbt. Går att betala med swish / kort. Rekommenderar green bali och alla maeng da starkt, aldrig gjort mig besviken. Aldrig försökt deala med dessa via mail mer än att be om samples vilket jag fick 2 av 3 ggr.
Thomthom crewet är supertrevliga och medgörliga (man kan få vip genom att fråga samt blanda strains vid köp av halvkilo) men de 3 strains (red bali, green malay och white elephant) jag köpte var inte mkt att hurra över tyvärr. Den vita var bäst av de 3 men ändå sämre än samtliga 3 sista beställningar hos SS. Priset var likvärdigt trots att jag köpte 3 x 100g hos SS och 1x 500g hos TT (per g dvs). Allt förpackades ok och skickades fort. Kanske blir bättre i framtiden men förväntade mig mer med tanke på deras marknadsföring. Går att betala med swish / kort. De skickade med 40g extra i form av sample, riktigt sjysst så cred för det, men tyvärr fick man trycka i sig 6-8g för att känna något och då kom även illamående...
submitted by RestecptMyAuthoreta to kratomsverige [link] [comments]


2020.06.07 17:38 Chokladpuffar Svensk strukturell rasism?

Hej, nu när Black Lives Matter rörelsen tagit sig till Sverige är det mycket jag inte förstår. Jag vill verkligen att man uppmuntrar (fast kanske inte i demonstrationståg under en pandemi) att folk i Sverige visar stöd för denna rörelsen. Men då att man protesterar polisbrutaliteten i USA.
Det som gör mig förvirrad är när människor applicerar samma fakta och tankar om rasism på den svenska polisen och det svenska samhället. Jag är väl medveten om att det finns rasister i det svenska samhället, men kan inte se hur man på något sätt kan jämföra den strukturella rasismen i USA med Sverige... Och dessutom se likheter?
Rasismen i USA handlar om så mycket mer än hat. Det har handlat om att skydda levnadssättet för de vita och rika i USA. Och därmed kriminaliserade man medborgarrättsaktivister och skapade en allmän rädsla för svarta. Det handlar om hur USAs ekonomi (främst södra delen av USA) var beroende av slaveri för att fungera. Så när slaveriet avskaffades satte folk i fängelse för småsaker för att få gratis arbetskraft. Pga allt detta o mycket mer har en kultur skapats där fall liknande George Floyds sker.
Kan någon förklara för mig hur det är möjligt att se liknande händelser i den svenska historien? Bara det att invandrare inte kidnappats till Sverige ser jag som en stor faktor till att USA och Sverige inte kan jämföras på det planet. Klart vi har fattigare människor, många invandrare, som utnyttjas i form av låga löner på arbetsmarknaden. Men inte i samma skala eller lika fattiga. Och de får ofta hjälp och bidrag. I USA räcker det oftast inte bara att kämpa för att ta sig ifrån fattigdom. Mycket beror på att man ska vara rik från början. Men i Sverige får man möjligheten att ta sig vidare i livet, även som en fattigare invandrare. Eller har jag fel? Var det bara så att min iranska mamma råkade ha riktigt mycket tur när hon kom till detta landet? Jag förstår inte.
Är det någon som vet hur man tänker när man påstår att samma problem finns här i Sverige? Jag förstår inte och om någon förstår eller om det ens går att förstå, vill jag gärna lära mig tack!
submitted by Chokladpuffar to svenskpolitik [link] [comments]


2020.06.06 18:15 Jag_Heter_Simon Har börjat skriva på en digital "bok", vad tycker ni om den? (svara helt ärligt)

Kapitel 1:
Det var år 323BW på planeten Gaslokia. Ett krig hade nyss brutit ut och alla Gasioner (-folket) var oroliga. Vad skulle hända med deras krig, och varför måste detta hända. Det var så fridfullt innan! Gaso den tredje (Gasionerna ledare) försökte kontakta Galionernas kung Overlord V men lyckades inte. Kriget var mellan Gasionerna och en annan alien ras.
-”Allihopa lyssna upp! sade Gaso III”. Vi måste skynda oss med att få ihop delarna till teleportören annars är vi döda!. “Yes sir!” säger ledarens personliga armeé samtidigt. Gaso III hämtade sina barn och sade hejdå till dem, för han visste att dem behövde fly.
-Vi kommer ses en dag igen mina älsklingar sa Gaso III med tårar rinnande ner kinderna. Hejdå!! skrek han medans dem åkte iväg genom rymden i sina kapslar. Vi Ses!!!! skrek Gaso medans han grät. När Gaso III sedan sprang iväg för att hjälpa hans folk blev kapslarna med hans barn sprängda. Dem var dödsdömda.
”Overlord... dina kusiner är döda...” sa en av vakterna som nu gått in i rummet med den 5 miljon åriga barnet Overlord VI. “ N n n, Nej nej nej” sa Overlord VI med en svag röst. Detta kan inte hända!!! Han grät med tårarna rinnande nerför hans kinder. Det enda man kunde höra i rummet var ljudet av tårarna mot det svarta golvet.
Dem sprängda kapslarna störtade mot olika planeter i ljusets hastighet. Kraften var något som en vanlig människa aldrig skulle klarat. Det fanns en liten chans att någon av barnen faktiskt överlevde. Gasionerna kunde bara hoppas.
Kapitel 2:
Jag vaknade och hörde regnet smattra mot fönstret. Det är grått och regnar ute idag. “Huh ännu en dyster och kall dag” säger jag och sukar. Det var mitt i sommaren och jag hade fyllt fjorton för en vecka sedan. Jag öppnade min telefon och såg ett meddelande från min vän “Sajmon vi spelar NU!”. Jag skrattade lite för mig själv och startade min dator. Mitt namn är egentligen Simon men min vän Gustav kallar mig Sajmon. Jag hade inget att göra idag men kände ändå för att göra något. Jag kollade ut genom mitt fönster igen och såg en tant med en grå jacka och en röd kjol som sprang mot en busshållplats i regnet. Jag hade en busshållplats utanför mitt hus som underlättade det att ta sig till skolan. Jag kollade runt i mitt rum nu, som var ganska rent. Jag tog ut kläder ur min gamla brunaktiga garderob, En orange tröja, blå vita jeans och ett par gråa strumpor. Jag tog självklart också ut mina svarta kalsonger. När jag väl hade bytt om och borstat tänderna frågade jag några vänner i en snapchat grupp om de ville göra något utomhus. Det hade blivit ett uppehåll från regnet men som skulle komma tillbaka senare mot kvällen.
Pling! Telefonen vibrerade och jag tog upp den. När jag gick in på appen hade 3 av mina vänner redan svarat. “ja vi går ut!” sade Martin och Abdi medens Gustav var inte lika lätt att övertala. “Kan inte vi spela istället” skrev Gustav och jag svarade “nä vi går ut”. Han gick med på det till slut. En till vän med namnet Fredrik ville också följa med.
“Vi träffas ute på gården då”. Jag satte min telefon på laddning och lyssnade på tystnaden. Tinnitusen var det enda jag kunde höra, men pipet var inte jobbigt mera. Jag hade haft det rätt länge. när jag tog upp nycklarna på mitt bord rasslade dem. Det fanns en två vanliga nycklar: en till min ytterdörr och en till dörren vid ingången till trappen. Jag hade dessutom en tjock nyckel till min cykel och en liten nyckel till skolskåpet. “Lets go” sade jag till mig själv och reste mig. För en sista gång kollade jag ut ur mitt fönster på dem dystra molnen. Det ekade i trappen medans jag skyndade mig ut. Jag har aldrig gillat trappor. Dem är läskiga.
Kapitel 3:
När jag kom hem ösade det, jag fick skynda mig in. Jag och mina vänner fick snabbt säga hejdå. Regnet var varken varmt eller kallt utan ljummet. Jag har ett minne från när jag var liten. Där var jag ute med shorts och t-shirt i regnet, det var varmt. Jag älskade det.
Plötsligt fick jag ett minne från när vi var ute. Jag letade efter en boll som rullat in i ett par buskar en bit bort från planen vi körde på. Spelet var ett king liknande spel som inget riktigt visste hur det stavades (kanske tjing ping, eller ching ping).
-Jag hämtar bollen! ropade jag. Tack så mycket! Jag fick dra undan grenarna för att ens kunna se något. Där är den! Jag sträckte mig efter bollen och tog tag i den. “Aj!” skrek jag. Något stack mig. Insekten såg inte ut som något jag hade sett innan. Men jag hann inte analysera den innan den var helt borta. Mina vänner rusade fram till mig och frågade hur det gick. Jag förklarade allt och vi återgick till spelet. Vi alla tänkte att det var någon skalbagge. Den såg lite ut som det. Iallafall under den stund jag hann kolla på den. Problemet var att den hade 10 ben, Skalbaggar har vanligtvis bara 6! Den hade också en liten svansliknande del som stack ut ur bakre änden.
-skalbaggen var la bara lite rädd sade Gustav. Ja troligen! svarade Abdi. Både jag och Martin nickade. Fredrik var på väg hit. Han bodde inte särskilt nära oss.
fortsätter snart

submitted by Jag_Heter_Simon to sweden [link] [comments]


2020.01.26 16:19 krazy8krazystr8 Syra, sprit och snutar - de gick åt helvete

Inledning
Vi hade varit vakna sen 06, jag och method man, min kompanjon i följande äventyr. Mitt tåg anlände i det mörka och snöiga Östersund tidigt, tidigt, och Method plockade upp mig på stationen. Vi hälsade glatt och snackade skit några timmar, tills det var dags för hans föreläsningar. Det lämnade mig ensam att utforska denna lilla stad i norr. Jag lyckades snoka reda på några andra avskum att hänga med och blev väl införstådd med marknaden på stulen fläskfilé som amfetaministerna skrapade ihop en hacka på, klämde en äcklig kebab och trakasserade en elavtalssäljare med ändlöst tjatter i brist på underhållning. Mr. Method Man återkom och sov ikapp några timmar medans jag förströdde mig på annat vis – läs tre feta jollar.
Till slut var det iallafall dags för kvällens krök – jag tog två mg alprazolam och hällde i mig duktigt med etanol för att smörja stämbanden. Tyvärr var klicken vi var med så förbannat tråkiga att jag trots min värds stränga förmanande kickade en jolle, naturligtvis i all diskretion. Spriten och pillren gjorde sig påminda och jag smet ut i svalen och slaggade en timme, innan jag hade energi att pallra mig hemåt till lyan och slagga ytterligare en timme eller två i nästa trappuppgång i väntan på meth som hade nycklarna.
Vi möttes och splittade en XXL kebabtallrik med extra allt och taggade sen back to Basecamp. Då hade vi varit vakna i snart ett dygn, hade magarna fyllda av transfetter och kött, var ganska packade och jävligt slitna. I method's lilla lilla etta mitt inne i smetrum kläckte jag snabbt idén att “fan, ska vi inte trippa på lapparna som ramlade in i lådan häromdagen?”. Det var nämligen min julklapp till min käre vän, featuring flugsvamp.
Bombs away, motherfucker
Sagt och gjort hade vi båda snabbt varsin 125 micrograms Lapp på tungan. Inga förberedelser, ingen eftertanke, ingen plan. Vi brukar droppa MD några gånger om året ihop, och jag är en jävel för säkerhet. Noggrant uppmätta doser, avstängda lurar, stock up på magnesium några dagar innan, plan b om något går snett och så vidare. Så var inte fallet denna kväll.
Att tillägga är även att allting slår oändligt mycket hårdare på min späda, oskuldsfulla väns stackars fysiologiska apparat, så jag brukar dra en fetare dos i regel. Även då märkte Method man helt plötsligt efter en liten stund att bananen han käkade plötsligt vägde två ton, och att lyfta armen inte var att tänka på. Jag blev avundsjuk, så jag gick och sket. På toan började jag garva utav helvete utan anledning, där jag satt i mörkret av någon obskyr anledning. Jag slutförde processen och drog ut till det enda, sjuttonkvadratiga rummet som utgjorde kvällens zone. Vi båda skrattade och skrek till varann och tro fan att led-slingan hade det vackraste vita ljus jag sett, fyllt av små galaxer! En annan slinga flöt ihop med väggen i bästa Van Gogh-stil, och den lilla tavlan på en strand expanderade tills den täckte hela jävla väggen och jag kunde höra några mås-as skriva högt ovanför mig.
Method försökte säga något där han satt på den nyinköpta kontinentalsängen, men hans mun var ur funktion. Per telepati kunde jag höra vad han sa, och jag svarade på samma vis. Kommunikationen skedde via ögonen, men tiden det tog för hans blick att nå min snittade typ 50 år, vilket var så jävla bisarrt.
Vi satt där i sängen i ungefär 200 år vill jag minnas, och nånstans därinnan svalde jag två till lappar (count: 375 mcg) innan jag kände att fan, kanske dags att landa ett snäpp. Det var inget som hände. Istället antog allt en grön färg, och Method man började lösas upp enligt matrix mönstret, mitt framför mina ögon.
Det var då jag insåg, att vi var fucked. Jag höll mig lugn och det slog mig när jag drack vatten från en färgglad skål att det var som att vara fem år igen, mer eller mindre. Jag tvingade i Method en alpra för att dämpa hans tripp lite, men han var gone. Han trodde det var en sömntablett och släckte alla underbara lampor och tvingade mig att gå och lägga mig och sova. Det var lite knepigt, för under mitt täcke var hela Göteborg fyllt av miniatyrmänniskor som var på väg till jobbet och grejer. Kunde inte störa dem genom att lägga mig där liksom.
Jag försökte förklara det här för vännen min, men han lackade tionde gången jag kom tillbaka och tvingade mig. Det var ungefär då det började gå snett. Någonstans här tog vi de sista lapparna, jag var 500 mcg deep och han 250.
Helvetet på jorden, och en massa snutar
Han la första projektilspyan mitt i rummet, tätt följt av en i diskhon och tre bredvid, bakom, och på, toaletten. Lukten och synen av halvsmält kebab blev för mycket för mina stackars överkänsliga sinnesnerver och jag följde kutym bredvid sängen. Det var mörkt, stinkande och klibbigt överallt. Att golvet hade samma struktur och form som maten hjälpte fan inte heller.
Jag öppnade det enda fönstret i hopp om räddning, och fick den i form av kall, torr, ren, underbar luft. Tyvärr reflekterades allt ljus som blått i snön, och jag yttrade tyst den enda frasen “blåljus...”. Method tappade greppet totalt. Vi båda såg plötsligt tre piketbussar svänga upp utanför, och hörde några patruller på väg upp för trapporna. Hans ångest var på max. Skulle bli utsparkad från skolan, hans brud skulle göra slut, inte få nåt jobb – han kunde absolut inte torska nu. Han skrek och gormade på mig, drog några stabila krokar i sidorna på mig och undrade hur fan jag kunde satt honom i en sådan situation. Jag skrek tillbaka att jag hanterar det här, håll bara käften och vänta. Det var några otroligt förvirrade månader som flöt på det viset tills jag intåg att ingen kommit än. Det fanns inga grisar. Min uppskattning är att det här pågick i tio minuter ungefär – men hela viben ändrades. Allt hade bara hänt i våra huvuden.
Vi tittade synkroniserat in i den spytäckta, mörka lägenheten från hallen och såg bara ondska och panik komma därifrån. Vi bestämde oss för att gå på promenad. Det var typ tio minus och utan mössa eller sockar i adidasdress och tunna jackor kickade vi.
Method Man må rappa som en gud när han är nykter, men 2 lappar djupt med riksångest visualiserade han sig borttagen med ambulans eftersom. dött, eller att aina klippte honom. Typ här fattade jag att vi tagit syra, att shuno fick psykos deluxe, och att vi var mitt ute en stad. Min lösning? Promenad, brorsan.
*Hela våra liv på en istid lång promenad *
Den senaste istiden var 10k år lång. Meth ömsom sprang ifrån mig, ömsom stannade upp och lyssnade på mitt kommando och fatta att ingen var efter oss. Hans alpra kickade då, ungefär. Hans minne funkade i cirka 5 sekunder, sen var det panik mode igen. När jag började fundera lite närmre på dessa frågor, vart vi var, vart vi skulle, vilka vi var, och varför det var så jävla helvetes beckmörkt så satans länge, kändes det som att även jag förlorade kampen om mitt sinne med hela jävla universum. Någonstans i skogen vaknade jag till, isbetäckt och förvirrad. Mina instinkter kickade till liv – detta var en faktiskt kamp mot döden. Method var inte i skick att gå tillbaka till stan, han var 100 väck fortfarande. Han lugnade av att gå, och att komma in i skogen. Det kändes som vi skulle svälta ihjäl, dö av törst och frysa till nekros där ute. Jag insåg att vi är fan människor, och våra kroppar är så extremt jävla flexibla att det räcker om vi håller uppe tempot på promenaden, ständigt upprepades lugnande ord och fraser så Method skulle bli cool.
På alls jävla platser och tider – 05 ser vi en riktig piket svänga upp framför oss. Method avfärdar hela skiten för inget är ju ändå på riktigt och han är “död eller Red Man eller vad var är vi Vilken planet?”. Så jag gör vad en gammal anabolaräv lärt mig noggrant, och vevar upp armen och vinkar glatt över gatan. Jag trodde allt var kört på riktigt nu – men de gled vidare. Fet.
Jag upprepade ett mantra jag kom på – muskler, värme, överlev. Det var de tre sakerna vi behövde just nu. Det funkade. Jag har aldrig i mitt liv ställts framför en större fysisk påfrestning. Method Man var ur funktion men vi var fan på väg att bli sterila av kylan så när vi siktade en underbar, självlysande skylt som lovade värme och kaffe efter en 10 000 år lång istid tog själva primaldriften över och vi spurtade de sista 100 meterna in o den underbara, varma centralstationen.
Muhammad Ali, fraktaler, fuck this
Vi störtade in genom dörrarna och hade gått ett varv runt i lokalen på en sekund. Två max trippade grabbar som beter sig som att de aldrig i sina liv känt värme eller sett människor. Vi slår oss ner utan diskretion rakt bredvid den lokala becknaren. Stirrar på en toalettdörr i minuter utan att fatta hur den egentligen fungerar. Fraktaler överallt, aldrig sett så flippad belysning som på centralstationen. Något mer landade återvänder vi till den sargade läggan, ser tavlan med Muhammad Ali förvandlas till en pågående match, och tänker fuck this. Löser hotell på något vis, efter ett nekande pga superslitna får vi äntligen ett källarrum utan fönster med en säng på 6 kvadrat för det underbara priset 1395:-. Stannar inne 8 timmar innan det lagt sig. Fuck människor och fuck en spya.
så, vad tog jag med mig? jag var så otroligt glad över att vara vid liv, uppskattade minsta sak jag hade, som att inte frysa till exempel, min depression dog ut i en vecka, och jag ska definitivt bli läkare. 10/10 rekommenderar. Method man skulle hellre ta en kula i ansiktet än att ta syra igen. well, be careful homies.
K
submitted by krazy8krazystr8 to droger [link] [comments]


2020.01.24 08:09 webnutprivate Vilket jävla svin

Ok, nu är det angry political reddit rant på gång här känner jag, stereotypisk tånåring som jag är. Ville bara säga här i början att det här är ur en sverigedemokrats perspektiv, som förvarning. Om du inte gillar det så är det helt ok, jag tänker inte tvinga dig att läsa, och du har fritt fram att inte hålla med. Det är ett fritt land.
Ok, jag är en elev på gymnasieprogrammet flygteknik. Igår hade vi svenska som sista lektion, vi slutar 5, så vi var aningen trötta. Vi dyker upp i svenskasalen, vår lärare var tydligen sjuk, så vi hade blivit förvarnade att vi skulle få en vikarie. Ok, big deal. Vi kommer driva lite med hen och sen sticker vi hem för dagen.
När vi kliver in i svenska salen bemöts vi dock av vad som endast kan beskrivas som en barbamamma. En kort svart tjej som var bredare än hon va lång. Besides the point. Tyckte hon va ganska bra som lärare faktiskt, det håller jag fortfarande fast vid. Vi hade bra studiero, vi fick lämna in telefonerna till katedern, många gillade inte detta, personligen tyckte jag det var lättare att fokusera. Hon börjar teasa oss att om vi jobbar effektivt så kan vi göra någonting kul sista stunden på lektionen. Vi ville hellre sluta tidigt, vi har alla ganska lång resväg till skolan så om vi slutar 5 så är de flesta inte hemma förens 7. Detta gick dock inte för sig. Ok. Det kan jag köpa. Då pluggar jag hellre än att leka hänga gubbe sista biten om du frågar mig, men man kan inte få allt här i livet.
Den där beryktade sista halvtimmen kommer, och hon drar fram en presentation. Vi blir lite caught of guard. Trodde vi skulle köra hänga gubbe lixom, vafan är det här. Sen laddar texten in, och hon säger "jag ska hålla en presentation om rasism"... Jag är inte racist, inte någon i min klass heller vad jag vet, men oftast när det ordet kommer upp så är det i samband med feminazi rörelsen i alla dess former, någonting jag inte alls är lika entusiastisk mot. Racist begräppet används sellan till det det faktiskt är lämpat för, snarare används det av folk som vill göra sig själva till offer. Oftast används det för att skuldbelägga oskyldiga jävla Svenssons som inte vill annat än att åka på husvagnssemester och sätta på frun, som aldrig har gjort en fluga sånär. Att hålla på och skuldbelägga dem är faktisk racism enligt ordets rätta bemerkelse enligt mig, därför att du gör skillnad på folk beroende på hudfärg. Detta ville vår kära Barbamamma inte hålla med om dock. Hon beskrev hur hon har suttit i kommunen för sossarna, varit aktiv inom socialdemokraterna, skakat hand med Löfven och det ena efter det andra. Hennes presentation handlade om hur vita förtrycker svarta, hur kolonialismen och kapitalismen orsakar socioekonomiskt förtryck, hur det är synd om svarta för att de blir sedda som mindre värda. Visst, det kan man tycka, det har jag absolut inget problem med, även om jag personligen inte håller med. Det jag stör mig på är att hon tillåts arbeta i skolan, jag sa det faktiskt till henne. "Jag är en rödhårig jävel, så jag har svårt att hålla käften oavsett om du gillar det eller inte. Jag förstår först och främst inte hur det här räknas som kul, jag skulle mycket hällre plugga om jag ska va ärlig. Sen är jag av åsikten att politik ska hållas utanför skolan". Hon därimot anser inte att det hon säger är politik. Hon säger, och jag citerar: "men det här är inte politik, det här är fakta. Om vi skulle snacka politik skulle det låta väldigt annorlunda". Ok... Om det här inte är politik, vad fan är politik då? Vill jag ens veta det?? Hon fortsätter rabbla, det är synd om svarta för att de inte får ha affro I skolan, det är synd om svarta för att de har svårare att få jobb, det är synd om svarta för att det är beauty standard I vissa länder att ha blek hud.
Här är min åsikt om dessa. Affro i skolan handlar bara om etikett, det finns vissa dress codes om man vill se proffsig ut, det är samma för svarta och vita. Att svarta har svårare att få jobb har ju att göra med att de har den här offer mentaliteten, jag skulle inte vilja anställda någon som bara klagar och ska göra sig till ett offer. Ingenting är deras fel, allt är andras fel. Jag känner svarta som inte har den, människor jag anser vara väldigt smarta och vettiga människor med bra jobb. Beauty standards är framför allt japan som det syftas på, då Sydostasien är det ända stället där det faktiskt är påtagligt. Men det är preferenser, man kan inte göra något åt preferenser. Folk får gilla vilken jävla hårstil eller hudfärg man vill, du kan inte komma och bestämma vad jag ska gilla, det funkar inte så. Om allt det här om att de är offer ska vara sant så krävs det att vita är förövarna, att någon är oppressor. Jag tror de flesta här är överens om att de allra flesta svenskar inte kunde bry sig mindre om allt vad ras handlar om. Som sagt, husvagnssemester. Vi bryr oss inte, det är bara att snacka med folk så fattar man det.
Vi käbblar lite med henne, sen slutar vi. Lite drama för att spica upp dagen, mycket mer än så tänker vi inte om det. Efteråt går jag fram till henne och säger "inga hard feelings, jag hoppas du har en trevlig kväll. Jag tycker att man ska hålla debatter faktabaserade, man ska inte blanda in känslor." som svar på det fick jag "jag tycker vi höll det ganska sakligt ändå (so far so good), ni kommer ändå ändra er en vacker dag (!!)". Vilken jävla stil. Iaf, sedan börjar vi luska lite på internet om henne, bland annat hennes Facebook, och det visade sig att hon proklamerar både raskrig och islamism, hon har varit med i skandaler flera gånger, hon har rivit ned SD:s valaffischer, hon har bränt röstsedlar, med mer med mer. Det här är inte mer än en googling bort för arbetsgivaren, jag undrar hur I helvete hon tillåts arbeta i skolan?? Om jag skulle anställa någon är det första jag skulle göra att googla och kolla Facebook. Hon proklamerar fucking raskrig! Vilket jävla svin! Om man invandrar till ett land så tar man seden dit man kommer, man håller inte på o proklamerar fucking raskrig.
Edit: Tog bort lite person angrepp som folk i kommentarerna påpekade, med lite eftertanke får jag ta mig i kragen och erkänna att jag gjorde fel där, personangrepp är inte vidare produktivt.
submitted by webnutprivate to swedishproblems [link] [comments]


2020.01.10 17:04 Matslwin Alexander Dugins postmoderna traditionalism (om den Fjärde Politiska Teorin)

Alexander Dugin har sina rötter i Traditionalismen, en världsbild formulerad av René Guénon, Julius Evola, m.fl. (Dugin kallar sig själv "post-traditionalist".) Traditionalismen har romantiska och ockulta drag och upphöjer en idealiserad medeltida epok såsom en förlorad guldålder. Det här tillämpar Dugin, i högsta grad, på den politiska situationen. Så han är tydligt ideologiskt motiverad. Emellertid är hans tänkande så eklektiskt, mångfacetterat och motsägelsefullt, så det går ej att sammanfatta i ett nötskal. Med utgångspunkt från hans texter går det ej att formulera ett manifest för ett politiskt parti.
Dugin har varit medlem av Rysslands nationalistiska Bolsjevikparti, och han försvarar fortfarande vissa marxistiska idéer såväl som en socialistisk syn på statlig ekonomisk styrning. Han har också omfamnat fascistiska ideal, dvs. dess romantiska heroism och ledarkult, men ej dess grymheter och rasism. Dugin tycks fascinerad av Nazityskland. Emellertid kritiserar han nazisternas fixering på det germanska arvet, då han själv vill se en paneurasisk kultur och eurasiskt imperium, styrt av en elit. Han fördömer inte nazismen, men ogillar dess rasism. Han beklagar Tysklands invasion av Sovjet och menar att en fortsatt allians mellan staterna hade varit fruktbart. Dugin idoliserar Waffen-SS, som ju liknar den medeltida Teutoniska Orden, bestående av heroiska riddare.
Emellertid, när Putin kom till makten blev han mer politiskt korrekt, i hopp om inflytande. Men han blev snart besviken på Putins pragmatism och motvilja att konfrontera den americentriska globalismen. Även om Dugin är proisraelisk, så är han på ett motsägelsefullt sätt antisemitisk. Han menar att det judiska medvetandet står i kontrast till det ariska, och endera parten måste till slut segra. Det ariska är "sadistiskt" medan det judiska är "masochistiskt". Det ariska medvetandet har en cirkulär tidsuppfattning medan det judiska har en linjär.
Dugin ansluter sig till den Nya Högerns syn på folkslagen, nämligen att det finns kulturella skillnader men ej biologiska. Det står visserligen i motsättning till vetenskapliga fakta, men utgör ändå traditionalismens svar på vänsterns identitetspolitik. Ett långsiktigt hållbart etniskt pluralistiskt samhälle skulle alltså vara möjligt att förverkliga. Ändå anser Dugin att den kulturella och civilisatoriska impulsen utgår från de "vita" och de "gula" raserna. De vita är indoeuropéer, inklusive slaver, och de gula är finno-ugrier samt turkfolk.
Dugin förväntar sig en kulturell revolution som ska ge upphov till den "nya människan" såväl som ett traditionalistiskt eurasiskt imperium. Det innebär att förkasta mycket av modernitetens landvinningar som uppstod i renässans- och upplysningstid. Istället skall ett hierarkiskt samhälle upprättas med väsentliga inslag av ockultism och doktrinär religion.
Slutsats
Dugins traditionalism står i skarp motsättning till konservatismen. Konservatismen förkastar alla slags utopiska visioner och imperiebyggande. Ingen ideologi kan frälsa oss, utan vi måste förlita oss på den kristna tron och på förnuftet. Det går ej att skapa en "ny människa", för människan skapades en gång för alla av Gud. Det är förbluffande att folk kan tro på sådana förvirrade och motsägelsefulla tankegångar, som dessutom har tydliga inslag av esoterism, nyandlighet, totalitarism och utopism. De mångahanda förnuftsstridiga, ovetenskapliga och identitetspolitiska inslagen visar att Dugins post-traditionalism är en variant av postmodernismen.
Referenser
Aleksandr Dugin. Wikipedia. (eng.)
Laruelle, M. (2006). Aleksandr Dugin: A Russian Version of the European Radical Right?. Woodrow Wilson International Center for Scholars.
Shlapentokh, D. (2007). Dugin Eurasianism: A Window on the Minds of the Russian Elite or an Intellectual Ploy?. Studies in East European Thought, Vol.59, No.3 (Sep. 2007), pp.215-236.
Mats Winther Depth psychology and spiritual tradition
submitted by Matslwin to konservatism [link] [comments]


2019.12.13 08:26 untalentedgamer Guide till att identifiera toppisar!

Kännetecken:
Läs även artikeln om Psilocybe semilanceata i Magiska Molekylers wiki
Några tecken på att dina svampar INTE är toppslätskivlingar:
Läs igenom sidan med information om vanliga förväxlingsarter, en del av dessa är t.o.m psykoaktiva. Se även sidan med andra giftiga och/eller oätliga arter. Observera att listorna är långt från kompletta och foton kan i vissa fall vara felaktiga. Ät aldrig svampar du är osäker på. Var MYCKET noga med identifieringen!

Förstår du inte så gör jag det ännu tydligare på dessa bilderna, där jag visar vad du ska leta efter när du identifierar en toppslätskivling:
Bild 1 Bild 2 Bild 3 Bild 4
Här är två foton på torkade toppslätskivlingar. Observera att det är extremt svårt att identifiera svampar som torkat eftersom de ändrar både färg och utseende. Därför bör man inte använda torkade svampar vid en identifiering, metoden är väldigt osäker Foto 1, Foto 2
Cred: Knarkkorven
submitted by untalentedgamer to droger [link] [comments]


2019.12.12 22:42 Maur0 Att döda ett barn

Att döda ett barn - Stig Dagerman
Har någon här läst "att döda ett barn" av Stig Dagerman? Jag läste den idag igen och även om den är tragisk tycker jag att den är väldigt vackert skriven.
 
Det finns så många saker i livet som vi inte kan kontrollera och dessa saker kan förändras och påverka våra liv kanske även just i denna stund utan att vi är medvetna om det.
 
Edit: Om nån vill läsa den :)
 
"Det är en lätt dag och solen står snett på över slätten. Snart ska klockorna ringa, ty det är söndag.
 
Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig förut gått och i slättens tre byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna på köksborden och kvinnorna skär gnolande upp bröd till kaffet och barn sitter på golvet och knäpper sina livstycken. Det är den lyckliga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en lycklig man. Ännu sitter barnet på golvet och knäpper sitt livstycke och mannen som rakar sig säger att i dag skall de ta en roddtur nerför ån och kvinnan gnolar och lägger upp det nyskurna brödet på ett blått fat.
 
Det far ingen skugga över köket och ändå står mannen som skall döda barnet vid en röd bensinpump i den första byn. Det är en lycklig man som tittar in i en kamera och i glaset ser han en liten blå bil och bredvid en ung flicka som skrattar. Medan flickan skrattar och mannen tar den vackra bilden skruvar bensinförsäljaren fast locket på tanken och säger att de får en fin dag. Flickan sätter sig i bilen och mannen som skall döda ett barn tar upp sin plånbok ur fickan och säger att de ska åka till havet och vid havet skall de låna en båt och ro långt ut.
 
Genom de nerskruvade rutorna hör flickan i framsättet vad han säger, hon blundar och när hon blundar ser hon havet och mannen bredvid sig i båten. Det är ingen ond man, han är glad och lycklig och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av glansen och doften av bensin och hägg. Det faller ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd av blod.
 
Men samtidigt som mannen i bilen i den första byn slår igen dörren till vänster om sig och drar ut startknappen öppnar kvinnan i köket i den tredje byn sitt skåp och hittar inget socker. Barnet som har knäppt sitt livstycke och knutit sina skor står på knä i soffan och ser ån som slingrar sig mellan alarna och den svarta ekan som ligger uppdragen i gräset. Mannen som skall förlora sitt barn är färdigrakad och viker just ihop spegeln. På bordet står kaffekopparna, brödet, grädden och flugorna. Det är bara sockret som fattas och modern säger åt sitt barn att springa över till Larssons och låna några bitar. Och medan barnet öppnar dörren ropar mannen efter det att skynda på, för båten väntar på stranden och de skall ro så långt ut som de aldrig förut rott. När barnet sedan springer genom trädgården tänker det hela tiden på ån och på båten och på fiskarna som slår och ingen viskar till det att det bara har åtta minuter kvar att leva och att båten skall ligga där den ligger hela den dagen och många andra dagar.
 
Det är inte långt till Larssons, det är bara tvärs över vägen och medan barnet springer över vägen far den lilla blå bilen in i den andra byn. Det är en liten by med små röda hus och nymornade människor som sitter i sina kök med kaffekoppen höjd och se bilen rusa förbi på andra sidan häcken med ett högt moln av damm bakom sig. Det går mycket fort och mannen i bilen ser äppelträden och de nytjärade telegrafstolparna skymta förbi som grå skuggor. Det fläktar sommar genom vindrutan, de rusar ut ur byn, de ligger fint och säkert mitt på vägen och de är ensamma på vägen - ännu. Det är skönt att färdas alldeles ensam på en mjuk bred väg och ute på slätten går det ännu finare. Mannen är lycklig och stark och med högra armbågen känner han sin kvinnas kropp. Det är ingen ond man. Han har bråttom till havet. Han skulle inte kunna göra en geting förnär, men ändå skall han snart döda ett barn. Medan de rusar fram mot den tredje byn sluter flickan åter ögonen och leker att hon inte skall öppna dem förrän de kan se havet och hon drömmer i takt med bilens mjuka krängningar och hur blankt det skall ligga.
 
Ty så obarmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dödar ett barn är han ännu lycklig och innan en kvinna skriker ut sin fasa kan hon blunda och drömma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om sitt barns vita tänder och om en roddtur och barnet själv kan stänga en grind och börja gå över en väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och hela den sista minuten ingenting annat se än en blank å med stora fiskar och en bred eka med tysta åror.
 
Efteråt är allting för sent. Efteråt står en blå bil på sned över vägen och en skrikande kvinna tar handen för munnen och handen blöder. Efteråt öppnar en man en bildörr och försöker stå på benen fast han har ett hål av fasa inom sig. Efteråt ligger några vita sockerbitar meningslöst utströdda i blod och grus och ett barn ligger orörligt på mage med ansiktet pressat hårt mot vägen. Efteråt kommer två bleka människor som ännu inte fått dricka sitt kaffe utspringande genom en grind och ser en syn på vägen som de aldrig skall glömma. Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker mycket dåligt smärtan hos en mor som glömt köpa socker och skickat sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det.
 
Ty den som har dödat ett barn åker inte till havet. Den som har dödat ett barn åker långsamt hem under tystnad och bredvid sig har han en stum kvinna med ombunden hand och i alla byar som de passerar ser de inte en enda glad människa. Alla skuggor är mycket mörka och när de skils är det fortfarande under tystnad och mannen som har dödat barnet vet att denna tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra den genom att skrika att det inte var hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar skall han istället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för att göra denna enda minut annorlunda. Men så obarmhärtigt är livet mot den som har dödat ett barn att allting efteråt är försent."
submitted by Maur0 to sweden [link] [comments]


2019.12.05 09:23 Fintrent Hur man Rengör Gardiner

Hur man Rengör Gardiner
Efter tvätt av husets väggar, dörrar och golv vänder gardinen. Bomullsgardiner försvagar sina fibrer på grund av solljus och väderpåverkan, men syntetfibrer är mindre benägna att drabbas av sådana skador.
Hur man tvättar olika gardiner?
Gardinen är en av tillbehören som ger hemmet en speciell estetisk dekor, å andra sidan är den relativt dyr så det är värt att prova. Smutsiga och dammiga gardiner måste tvättas ibland. Ibland får den typ av gardinsömmar att bakterier implanteras i vissa delar av gardinerna, vilket bör vara särskilt uppmärksamt vid tvätt. Till exempel är gardiner som sys i veck under sådana lager vanligtvis samlingsplatsen för bakterier.

https://preview.redd.it/6d2dldfjyr241.jpg?width=500&format=pjpg&auto=webp&s=2bebb3c5d477f9260e229c2afa6d14e89cf3bf8d
Om du inte vill permanent skada dina gardiner, rekommenderar vi att du kontrollerar etikett för den rekommenderade metoden för tvätt. Vissa material som siden eller sammet, till exempel, är alltför känsliga för att sätta i tvättmaskinen, så de måste vara handtvättas. Andra är ganska robust och kommer förmodligen att överleva de flesta DIY rengöringsmetoder. Slutligen finns det också de som bara kan hantera den milda kemtvättmetod.
  • Tänk på att de flesta drapera material, behandla dem med varmt vatten kommer ofta att resultera i krympning.
  • Kontrollera med tillverkaren vad den rekommenderade temperaturen är för både tvätt och torkning, om du har en torktumlare. Vi rekommenderar att du alltid sätta dem på den känsliga cykeln, bara för att vara på den säkra sidan. För de finare material du väljer en långsam dragning med kallt vatten.
  • Vanligtvis spelar det egentligen ingen roll vilken typ av tvättmedel du kommer att använda. Om du har en som är speciellt gjord för tyget av dina gardiner, gå med den. Använd inte blekmedel eller andra slipande rengöringsmedel.
  • Vi rekommenderar att du använder tvättmaskinen bara för dina lätta draperier. De tunga som behåller vatten under en mycket längre tid och sköljningen hjälper inte alls.
  • Det bästa tork alternativet vara att lufttorka dem så att det finns absolut ingen chans att skada draperier.
Viktiga tips för rengöring av gardinen enligt deras kön och modell
Tvättintervallen beror på miljöns förorening. Rökutsatta städer bör vara snygga och tvättas ut inom kort. Om tvättintervallerna ökas, även efter tvätt, kommer gardinen att oskärpa. Så du bör inte låta gardinen bli för smutsig och sedan tvätta den. Tänk på dess kön och färg för att tvätta gardinen.
Innan du tvättar ska du titta på baksidan av gardinen
_ Det är bäst att byta ut det om det är rutt sol eller olika sträckor.
_ När du tar bort gardinerna från ditt hem ska du först ta bort klämmorna på gardinstången med nagellack innan du tar bort klämmorna. Detta gör att du enkelt kan fästa klämmorna på tidigare platser efter tvätt så att formen på din gardin inte går sönder.
_ Tvätta tvätt.
_ Istället för att tvätta stora gardiner med en tvättmaskin, blötlägg dem i badkaret så att de inte skadas.
_ Koka rostiga ringar i vinäger för att skina som tidigare. Applicera gamla tvålgardiner för att låta klämmorna passera smidigt igenom.
_ Häng gardinerna fuktigt efter tvätt. På detta sätt släcks rynkorna i tyget när de torkar och behöver inte strykas på länge.
_ Dra på dammsugare varje gång så ofta för rubindamm. För att förhindra att gardinen går in i dammsugaren, reducera sugningen och använd en plastplatta mellan gitteret och gardinen.
Du kan använda gamla eller gamla gardiner för att sy kuddar och kuddar.

https://preview.redd.it/v5jwm28lyr241.jpg?width=500&format=pjpg&auto=webp&s=c7e46760a7c8d30e0397c7bd8c3fd8eed0dc1caf
Tvätta gardinerna för hand
För att tvätta tvättbara gardiner bör de vanligtvis blötläggas i ljummet vatten med standardiserat tvättmedel i en timme och sedan försiktigt ta igen och skölja igen. Använd mild tvål eller diskmedel för att tvätta gardiner och vinäger för att rengöra ringarna.
Vissa hemmafruar rekommenderar att du använder tvål för en renare tvätt och lägger ett glas olja i det blötläggna vattnet för att ta bort svart sot på skärmen. Lite blekmedel kan också användas för att bleka vita tyger.
Häll en viss mängd blekmedelslösning i behållaren efter att ha tvättat gardinen, som är bättre än plast, och blötlägg gardinen i en halvtimme och skölj sedan. Det bör noteras att blekmedel också är mycket skadliga för tygfibrer och gör dem mindre hållbara. Använd tygmjukgöraren för att uppdatera gardinerna. Efter sköljning bör gardinen spridas regelbundet på repet för att torka.
Om du har ett nytt bomullstyg för dina hemgardiner och troligen smälter, ska du först dra in duken i 4 matskedar salt per liter vatten och salt i 1 till 2 timmar. plats. Skölj och stryk tyget efter denna tid. Börja sedan sy gardinerna. Detta stabiliserar också befintliga färger för tyger som sannolikt är färgade.
Läs mer: Hur man Rengör Gardiner på Rätt Sätt
submitted by Fintrent to u/Fintrent [link] [comments]


2019.11.02 11:30 gryttakoff Det där djävla ljudet.

Sitter på tåg påväg till Helsingborg. Stirrar i telefånkan som vanligt, det blir en avkopplande stund för mig själv. Lite musik också! Gött då kan jag lyssna på dedär nya skivorna jag missat.
FSSCHHH
Vad fan va-.. FFSSCCHH
Jag tittar upp och beskådar. En mamma med en burk spraygrädde. Såndär som smakar syntetiskt vatten med mjölkskum. Hon sprayar skiten rakt in i mun på barnen som något snacks. Jag blir fan ställd.
FFSSCCHH
"Mmm! Mumma"
Okej, inte dina barn. Inte mitt problem. Sätt på dig lurarna- FSSSCCCHH. Hela kroppen ryser av ljudet. Det enda som dyker upp i huvudet är detaljrika bilder av det äckliga munstycket som trycks in i barnens mun o morsan avfyrar den vita smörjan rakt in i deras slemmiga gapande käftar.
FSCHHH
Jag öppnar förbrilt upp väskan o letar efter hörlurarna som är väldigt ljudisolerande. Perfekt.
Jag letar. Gräver. FSSSCCCHHHH. Gah helvete satan kålpudding!
vartärdemvartärdomvadihelveteFSSSCCHHHGAH
Jag har glömt dom hemma. Jag har fucking glömt dem hem-FSSCSCCHHHH
Okej. Jag kan byta plats. Men det går ju inte! Jag är ju svensk. Hur skulle det se ut om någon bara ställde sig upp mitt underFFSSCCCHHH färden och bytte plats från ingenstans? Det är ju jättemärkligt och någon kanske tänker "varför vill inte denne sitta i min närvaro?" Jag måste sitta kvar, stå ut. Härda. Kämpa på. Jag måste. Jag måste FSSCCCCCHHHHH
submitted by gryttakoff to swedishproblems [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2019.09.11 18:51 HEIR_TO_DESPAIR Man får bara folk att bry sig genom att göra dom arga - Konsten att misskreditera

Hur kan man faktiskt få folk att prata om och tänka på legalisering av cannabis?
Det är så svårt att få ut ett budskap till folk och övertyga dem att bry sig om något i dagens samhälle. Sociala medier, företag och tjänster krigar om befolkningens uppmärksamhet.
Här är grejen. Facebook, Instagram, Twitter, alla de stora medierna - de har listat ut hemligheten till att tvinga folk ge något deras uppmärksamhet. Nämligen att ta reda på vad som gör dom upprörda och använda det mot dom.
Hur skulle man kunna använda detta för att bilda opinion kring legalisering av cannabis i Sverige?
Det finns några politiskt inkorrekta saker som instant gör majoriteten av Sveriges befolkning upprörda. Rasism, sexism, nazism, etc. Genom att förknippa att vara "anti-cannabis" med att också vara en av dessa upprörande saker så får man folk omedvetet att också inte villa vara anti-cannabis.
Tänk er en poster på en anslagstavla där man har målat ett rött kryss över en bild av cannabis med texten "VITA KVINNOR SOM RÖKER CANNABIS BLIR MER ATTRAHERADE AV NEGRER."
Fy vad upprörande! Vad är det här för rasistiska idioter som försöker få mig att ta ställning mot cannabis!
Det här kommar fastna i dom. Det må låta ondskefullt, men det är också hur det går till i media idag. Vill man faktiskt bilda opinion så skulle detta vara ett väldigt effektivt sätt.
submitted by HEIR_TO_DESPAIR to swedents [link] [comments]


2018.12.07 00:00 hevosenliha Tekniskt sett TF2-Fredag

Och tekniskt sett den sista möjliga sponsorvideon. Ni kommer förstå. För övrigt kostade den 100200 poäng på sheepit-renderfarm. Bortkastat kan man tycka. Men den gör vad den ska, om man säger så.
Och nu ett kort men ack så viktigt meddelande från vår sponsor:
Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Pellentesque accumsan, enim vitae tempor condimentum, enim imperdiet för sjöar, NEC fringilla Lectus DUI ultrices metus Sed congue. Kliniska utvecklare fotbollssäsongen, som anställd, men min koger. Jag önskar att vi behöver. Ibland malesuada hunger och vid första smak. Men nu priset på en massage fruktar libero. Mauris bekvämlighet Performance chatt och en båge eller ens katter. Men detta är verklighet eller ett leende basket, consectetuer morötter nätverk. Nordkorea kan inte ha någon bas. Live-tv, makeup propaganda som gnistor konsument ultricies Reserverad eller hatar pott på den tiden. För enkelhetens skull Mauris ett headset. Inget smink än fotboll chat sniper, vid magna mycket olika.
Jag hade tänkt svamla lite mer här, men jag spelade Skrållan i stället, som ett annat konsollhjon. Det är freeplay på det i helgen för övrigt har jag hört. (Elder Scrolls Online alltså)
Nåja, åter till det viktiga.
sponsorvideo
Mumbleserver:
mumble://mu.rovanion.se
TF2-server:
steam://connect/tf.rovanion.se/critmarie
Som vanligt är lösenordet "critmarie" och tiden är 19:00 (det gör inget om man är tidig (fast då får man inte använda eldvapen), eller sen (fast då kan vi redan ha gått vidare), eller lagom (alltid bäst), eller inte kommer alls (och missar allt skoj))
FFFF (Förbannat Frekvent Frågade Frågor) som inte är low F-ort
F: Vad är TF2?
S: TF2 är ett FPS (First Person Shooter, FörstaPersonsSkottare) som är gratis på Steam. Man spränger folk i bitar som far åt helvete och så får man hattar.
F: Vad är Mumble?
S: Det är ett röstchatprogram, även kallat TMToIP-program(Taskig MikrofonTeknik over IP), som t. ex. Ventrilo eller Teamspeak, där svordomar, förolämpningar, glada tillrop, konstiga politiska åsikter och smaklösa skämt står som spön i backen.
F: Måste man vara med på Mumble för att få spela?
S: Nej, det måste man inte. Man har dock roligare om man är med på Mumble, även om man inte har någon mikrofon (eller dålig mikrofonteknik som Isterpenis.)
F: Hur länge håller det på?
S: Ett tag, sluta skriva "Det var ingen som spelade :*(" om du kommer in klockan halv fyra på natten. FÖR HELVETE
F: Är TF2 svårt?
S: Nej, det är så lätt att t.o.m. jag kan spela det.
F: [LÅTTEXT HÄR, FAST DET KOSTAR]
S: [BUDGETEN FÖR TF2-FREDAGSPOSTERNA TOG SLUT, JAG FÅR INTE LÄNKA NÅGRA FLER LÅTAR]
F: Hur spelar man pyro?
S: Håll inne W, om du ser en fiende, håll nere vänster musknapp tills han slutat sprattla.
F: Varför använder ni Mumble? Använd Discord istället; det distribuerar ju lösenord, chatt och talade ord till okänd part via CloudFlare!
S: För att rovanion bokstavligen är Norci och hatar frihet, skoj, glädje, kärlek och alla andra saker som inte har öppen källkod. Skämt åsido så är Mumble open source, och den enda nätverkstrafiken är den som går mellan användarna och Rovanions server. Eftersom Discord inte har öppen källkod så kan det vara så att det man säger skickas till NSA, FRA, HIV eller kanske ICA. mu.rovanion.se - med integritet i fokus
F: Varför inte spela Overwatch istället?
S: För att vi hatar att ha kul och vill stöta bort nytänkande individer från den klump med tragisk sörja som är TF2-fredag. Sen spelas det tillräckligt med Overwatch av folk på Mumble under resten av veckan ändå. Det är alltid ett jävla tjat om att ulta och andra termer som kidsen använder. Sen så är det så pass många inne så att de inte skulle få plats på en server, ett problem som man inte har i TF2.
F: Får man använda eldvapen före kl 19.00?
S: Nej, endast yxor, krattor, fiskar och liknande.
F: Vem fan är stefn?
submitted by hevosenliha to sweden [link] [comments]


2018.11.25 21:45 The_Incestor Grannen kan inte parkera - dörruppslag dessutom

Har en S60 från 2004 som jag har ägt i 7 år , har väl skött om den sisådär invändigt men utvändigt har jag varit väldigt noga.
Idag när jag tvättade bilen så såg jag till min förvåning att jag har 12 - 16 vita dörruppslag på hela höger sida ( min bil är metallic grå ). Tvättade bilen för två månader sedan och då var lacken helt felfri, inte ett enda märke.
För en månad sedan flyttade en ny granne in, han har en vit passat. Han sköter inte om sin bil alls och har alltid parkerat väldigt nära min bil.
Tänk att man ska behöva gå och ringa på och ifrågasätta vad fan han håller på med, en vuxen karl som inte kan hantera sin jävla bildörr.
Han bad om ursäkt och jag pekade med hela handen i ansiktet på honom och sa att det inte skulle hända en gång till.
Skakade när jag gick in till mig igen... så jävla arg.

Nu går färgen förhoppningsvis att ta bort, det var inga bucklor...
MEN GE FAN I MIN BIL, IDIOT!

submitted by The_Incestor to swedishproblems [link] [comments]


2018.08.30 15:10 coqei Diskussion kring Alt Right och media

I veckans avsnitt av Uppdrag Granskning och reportaget där Patrick Hermansson går undercover hos Alt Right i Storbritannien så ha vi fått se lite djupare och tydligare hur Alt Right verkar.

De vill synas så mycket som möjligt, de vill provocera och bli anklagade för tex. rasism men de vill ligga precis på den gränsen att det inte blir några påföljder men ändå skapar kontroverser. Om man kommer undan med detta så betyder det att man bit för bit vidgar en åsiktskorridor och successivt gör det oacceptabla acceptabelt.

Daniel Friberg och Christoffer Dulny ställer öppet upp i Uppdrag Gransknings reportage. Deras medverkan är förmodligen väldigt kalkylerad. I början av reportaget inför den öppna kameran ses en grupp skåla till "Svenskar är vita, och landet är vårt", det är kalkylerat att man vill göra på detta viset inför just Uppdrag Granskning. Det finns en stor risk att Uppdrag Granskning hjälper till att göra en Alt Right propaganda-video.

Det är många grupperöster i samhället som vill motverka Alt Right och NMR men riskerar att med ogenomtänkta metoder bli en del av Alt Rights propagandaapparat.

NMR är en sådan oerhört liten grupp med få sympatier men ändå lyckas de få så mycket publicitet mycket på grund av motdemonstranter.

Vilka metoder skulle media och demonstranter kunna ha för att inte riskera bli en del av dessa gruppers propagandaapparat? Hur mycket skall man publicera för att informera folket om riskerna med de här grupperna men samtidigt inte ge dom den publiciteten som de vill ha? Hur skall man demonstrera när de vill marschera genom städer?
submitted by coqei to svenskpolitik [link] [comments]


2018.08.15 19:30 SweFaidros Hur går det med din vita månad?

Hur går det med din vita månad? submitted by SweFaidros to sweden [link] [comments]


2018.08.07 23:25 Ecleptomania Kapitel 1 - Resans början [Chapter one - Swedish, non-translated]

“Gå idag? Det är ju lervälling ute, min skrud kommer att bli helt smutsig. Har ni någon aning om hur svårt det är att få ur lerfläckar ur det här materialet? Vi kommer inte ta oss fram till Pilaz snabbare för att vi går idag, det regnar ju fortfarande. Nej fan, jag stannar hellre här ett par dagar till, vi har bra mat här i värdshuset och det finns en ny kvinna att ta i sin famn varje kväll. Ska vi verkli-” Han tystnade när dem andra som satt runt det runda bordet stirrade ilsket på honom. Han svalde sina sista tuggor av mat i tystnad samtidigt som han, precis som dem andra såg misstänksamt runt omkring sig i värdshuset. Det var fullt av människor här, han kände sig inte bekväm med situationen, förutom Sodor så var han den enda felyan i värdshuset och Sodor låg uppe i sin säng fortfarande.
“Ja, men... “ Han suckade djupt och tog sin sista klunk vin samtidigt som han tittade ilsket på en gammal man som satt och skakade huvudet med en min på sitt ansikte som om han hade ätit något ruttet. “Jag ska bara upp och packa mina saker så kan vi röra på oss, är ni nöjda då?” Dem andra runt bordet sa inget utan nickade bara på sina huvuden. Quin var inte ett säkert land för dem att stanna i och det visste han också. Felyan suckade och började ta sig den långa vägen upp för trapporna för att komma till sitt rum.
Han smällde igen dörren bakom sig och suckade ännu en gång samtidigt som han lutade sig mot den gnisslande sängen. Han såg sig omkring i rummet som hade blivit hans hem den senaste veckan, de hade legat lågt här för att undvika kungens hantlangare, men det verkade som om dem var sällskapet på spåret. Han suckade ännu en gång och drog sina händer genom sitt långa röda hår. Han reste på sig och såg sig i spegeln som hängde från väggen, han var blek och mager, han var inte gjord för att vara på resande fot. Han hade svarta ringar under sina ljusblå ögon, han hade inte kunnat sova ordentligt under hela veckan.
Han ryckte till när det plötsligt knackade på dörren. En mörk röst hördes genom dörren. “Kom nu! Vi måste gå!” Ännu en suck smet ut från hans inre och han hörde sig själv säga “Ge mig ett ögonblick så ska jag bara packa klart. Gå ut ni så länge så kommer jag strax.” Han hörde hur fotsteg rörde sig bort mot grannrummet och hörde tydligt bultandet på Sodors dörr. Han samlade ihop sina kläder och sållade ut sina resekläder bland byltet som han sen tryckte ner i sin stora gröna ryggsäck. Han slängde på sig sin svarta resemantel efter att han tagit på sig en enkel vit tunika och ett par svarta byxor. Det regnade men det fick han överleva, han ville inte få sin skrud blöt. Några minuter senare så hade han gått ner och ut igenom dörren.
Det var en grå dag i den lilla staden i utkanterna av Quin, dem stenlagda gatorna var tomma av gudabarn som sökt sig till värmen och tryggheten inomhus. Felyan såg upp mot himmelen och kände det friska regnet falla ner på hans ansikte. Han harklade sig och såg på sina resekamrater som stod och väntade på honom, alla utom Sodor. De två människorna mötte hans blick, ingen utav dem såg speciellt glada ut, delvis så var det hans fel att dem var på resande fot. Han drog upp sin luva så att den täckte huvudet och gick ut i regnet mot sina vänner. “Vart är Sodor?” Han ställde frågan med en nedslagen röst, som nästan dränktes i ljudet av det fallande regnet.
Bifrosten, den gigantiska krigaren, gruppens muskler, svarade kort. “Sodor är på väg.” Felyan såg upp på Bifrosten, försökte möta hans ögon men jätten vek undan sin blick och såg tillbaka mot tavernan som dem alla spenderat den senaste tiden i. Alven försökte istället med den andra människan, han hade inte känt honom lika länge, bara ett par veckor, han visste knappt hans namn eftersom människan var helt upptagen med att uppvakta Bifrosten. När dem hade blivit bannlysta från landet och fått konungens män skickade efter sig så hade den här människan svurit sin lojalitet till Bifrosten. Han beskådade mannen, han var en stark människa, en vapensmed som slagit följe med dem för att han var övertygad om att Bifrosten var den bästa krigaren på Noordhland.
Felyan såg sig runt där dem stod och väntade i regnet, han hade ingen aning om vad staden som dem var i hette, för att den här hålan kunde knappast ha ett namn. Staden, som till närmast var mer en by än en stad var grå och tråkig, dem trånga gångarna mellan stadens hus var fyllda av skräp, lösdrivare som inte hade någon annanstans att sova och kullerstenar som var så dåligt placerade att man lätt kunde stuka foten om man trampade fel. Husen var inte heller en vidare syn, dem flesta husen var byggda i trä och hade sluttande tak, lagda med stenplattor, men det var mer en regel än ett undantag att husen var lagade med vilket material än ägaren kunnat få tag i. Kriget hade slagit den här staden hårt, det var i stort tomt på gudabarn i och med konungens rekryterings order.
“Så…” Felyan harklade sig igen. “Anskar… Vi har inte pratat så mycket sen du slog följe med oss.” Han sträckte lite på sig och det knakade till i ryggen, han rös till lätt av ljudet och känslan som knaket lämnade efter sig. Sedan så försökte han möta människans blick, men Anskar drog bara lätt efter andan, som en trött förälder och även han lade sin uppmärksamhet på dörren. “Jag tänkte, om det inte är för mycket besvär, jag har en ta-”. Felyan han inte avsluta sin mening innan ljudet av en trädörr som nästintill exploderade avbröt honom, chockad så vände han sig om för att se vad som hänt. Innan han hunnit vända blicken mot tavernan så såg han Bifrosten som skrockade lätt och skakade på huvudet.
Dörren till tavernan hade sparkats upp och flugit av sina gängor, från insidan av tavernan hördes skrik efter hjälp och i dörröppningen så syntes en felya utan like, Sodor Vani’a, klädd från topp till tå i sin svarta rustning, han bar sin hjälm under armen. Sodors bleka, nästan vita hud gav en stark kontrast till den mörka rustningen. Skriken från insidan av tavernan tystnade när Sodor vände sin blick in mot folket, han fnös till, spottade på golvet och gick ut till sina reskamrater. Felyan log mot sin rasfrände, lade handen på hjärtat och bugade lätt. Sodor besvarade hälsningen och vände sen sin uppmärksamhet mot dem två människorna.
“Varför i namnet på allt som är oheligt ska vi gå idag för?” Sodors röst var kall och ljusare än vad hans kroppsbyggnad skulle göra en beredd på. “Det regnar, det blåser och jag…” Felyan suckade och slutade lyssna, han visste att Sodor inte kunde övertala Bifrosten att stanna så han började istället att observera omgivningen, det var fortfarande väldigt stilla utom det eviga regnet, men han kände sig obekväm, det var något som var fel, något han inte kunde sätta sitt finger på. “Kencala, vill du också att vi ska dra iväg idag?” Han vände sin blick mot Sodor när han hörde sitt namn nämnas. Kencala suckade djupt och såg på sällskapet, han nickade som svar.
Sodor verkade missnöjd men gav efter och vände sig i tystnad bort från dem andra och började mumla något för sig själv. Kencala såg på Bifrosten, som också verkade orolig, som om det var något fel. “Det är någon som övervakar oss” sa Kencala och mötte för första gången på veckor, Bifrostens blick. Bifrosten knäppte upp spännet som bar upp skölden på ryggen och spände sakta den runda skölden på sin arm. Kencala knäckte lederna i sina fingrar, en dålig vana som han hade, ljudet från lederna dränktes dock i ljudet av regnet som öste ner. Sodor och Anskar såg på varandra och vände sina blickar mot torget och de trånga gatorna, sökandes efter vad det var som kanske övervakade dem.
Kencala skakade på huvudet och harklade sig. “Jag tror inte det var något, jag hade nog fel, men vi borde gå, vi har stannat här för länge, det är inte långt kvar tills vi är ute ur Quin”. Dem andra nickade som svar och med tysta steg så började dem sakta röra sig ut ur den gråa staden. Dem vandrade i tystnad en lång stund, det enda ljudet som hördes ovan regnet var Sodors rustning när hans fötter mötte marken. Bifrosten gick först, sköld redo och med sitt spjut i den andra handen. Kortsvärdet som var säkrat i en skida slog i takt mot benet med var steg han tog. Kencala var som i en egen värld, han tänkte inte, han gick bara, med blicken fäst på svärdet framför honom. Han hade sett Bifrosten använda det där svärdet i kriget, ett krig som vunnit honom mycket ära, men som för Kencala skulle betyda bannlysning från den plats han kallat hem.
Anskar gick också framför honom, en stor Noran från den kalla norden, också beväpnad med ett svärd, men han var inte en erfaren krigare, inte som Bifrosten och Sodor i alla fall. Bifrosten hade berättat för Kencala att det var bra att ha med sig en smed, som kunde hålla vapen och rustningar i gott skick. Kencala hade då bara nickat till svar och accepterat att den här människan skulle slå dem följe. Hur hade han kunnat neka Bifrosten, han var ändå delvis skyldig honom sitt liv.
Kencala vände upp blicken från Bifrosten och såg bakom sig, Sodor gick längst bak, försjunken i sina egna tankar. Hans stora tvåhandssvärd som han hade på ryggen var säkrat med en läderrem och det kortare svärdet bar han i sin skida i högerhanden. Han var den som förlorat mest på bannlysningen, han hade gått från en man med inflytande och en mäktig adelstitel, till en legoknekt. Kencala kände sig skyldig, dem hade inte blivit bannlysta om det inte var tack vare honom, men Sodor hade bara skakat på huvudet när han försökt be honom om ursäkt. Sodor hade bott i Quin i över tre måncyklar, han hade etablerat sitt hem där och Kencala hade fått äran att tjänstgöra honom på hovet. Men allt var förlorat nu, landsförvisade och med ett pris på sina huvuden så fanns det inget mer att göra än att ta sig ur Quin.
Han suckade och försökte komma på något att säga för att bryta den monotona tystnaden, men det var inget som han kom att tänka på som kunde göra den här situationen bättre, han hoppades bara att Bifrosten i framtiden skulle förlåta honom. Men det var ingen ide att försöka tvinga den ursäkten ur Bifrosten, så mycket visste han om den mannen. Men han visste inte så mycket om Bifrosten utom vad han var för något, jätten hade svurit sin lojalitet till Sodor för bara ett år sedan. Det hade blivit en stor uppståndelse på hovet när denna enorma man, denna stern, hade kommit in i fortet, obehindrat, fullt beväpnat och svurit sin trohet till greven.
Kencala hade inte protesterat när Sodor hade frågat honom om råd gällande att ha en stern på hovet. Tvärtom, han hade ivrigt sagt åt Sodor att acceptera sternens gåva, eftersom han visste redan då att det hade kunnat göra greven väldigt mäktig. Det fanns inte många av Bifrostens folk på Noordhland, dessa mänskliga giganter. Kencala hade bara sett två andra sterner i sin livstid innan Bifrosten kommit till hovet och alltid blivit fascinerad av deras fysik. Det fanns ingen stern som var under två meter i längd och det fanns inte bättre krigare på hela kontinenten än denna storväxta människoart, utom möjligtvis Regaterras elitgarde, men dem var bara ett rykte som ingen kunnat bekräfta under dem senaste århundradena, en legend från svunna tider när drakarna sägs ha härskat.
När deras steg tillslut hade lett dem ut ur staden och en timmes gång på landsvägen så var det tillslut Bifrosten som bröt tystnaden, hans mörka röst ingav en djup respekt när han talade, han var en född ledare. “Kencala, kan du göra något åt det här regnet? Eller är det något som din sort inte kan göra?” Felyan hade förvånat tittat på Bifrosten och nickade sakta på huvudet, som för att förstå vad Bifrosten hade frågat honom. Han funderade på om det faktiskt fanns något han kunde göra åt det. Men han var inte bevandrad inom druidernas konster. “Jag kan tyvärr inte göra något åt regnet, eller…” Han tänkte efter igen men ryckte med axlarna och bet sig lätt på insidan av läpparna samtidigt som han nästan skamset såg ner på marken. “Jag kan, men det kommer ta för långt tid. Däremot så skulle jag nog kunna…” Han funderade, han kunde inte göra något åt regnet i sig men han kunde använda sig utav dem arcaniska lärorna. ”… Jo, jag borde kunna se till att vi inte blir blöta i alla fall.” Bifrosten nickade till svar och tittade på Anskar som med misstänksam blick studerade Kencala.
“Hu’ skulle du gö’ det?” Utbrast Anskar med ett hånfullt leende på läpparna. Men sen drogs ögonen ihop och han tittade misstänksamt på Bifrosten och sen Kencala. ”Va’ mena’ Bifrosten? Och va’ mena’ du me’ att du kan gö’ oss torra?” Kencala tittade på Bifrosten och Sodor, dem alla hade stannat i säkerheten under en stor ek där dem kunde stå utan att det regnade för mycket på dem. “Har ni inte berättat för honom?” sa han tillslut och tittade med en frågande blick på dem andra. Sodor såg bister ut och drog på axlarna innan han sa. “Vi har ännu inte färdats med människan under en sådan lång tid att jag litar på den.” Sodor hade fortfarande aldrig kallat Anskar vid namn, utan bara sagt människan om honom. Den muskulösa smeden såg allt utom nöjd ut över att Sodor fortfarande behandlade honom som ett dumt djur men han höll sin tunga.
Bifrosten tittade på Kencala med en blick som bara kunde betyda att han väntade på att felyan skulle förklara situationen för Anskar. Kencala suckade uppgivet och mötte Anskars gröna ögon, som lågt gömda bakom det långa håret och det enormt buskiga skägget. “Du vet att vi blev landsförvisade utav den galne kungen, men du har verkar inte ha undrat varför en enda gång, hur kommer det sig?” Anskar drog på axlarna och svarade med sin skrovliga röst. “Jag hörde om Bifrostens storhet på slagsfälte’ och jag såg honom framfö’ mi-” Kencala höjde ett ögonbryn samtidigt som Anskar harklade sig. “Jag mena’, jag kunde förställa mig honom framfö’ mig och nä’ jag fick möjligheten att följa honom, den mäktigaste krigaren på Noordhlan’, så ifrågasatte jag inte, Helm gav mig möjligheten, bevarat var hans namn.” Kencala noterade hur människans hela kroppshållning och uttal förbättrades när han pratade om sin gud, Helm. Han hade inte mycket gott att säga om den nya guden Helm, hans folk hade spridit sin lokala folktro över majoriteten av kontinenten på knappt en måncykel. Det var delvis på grund utav Helms storhet som Kencala var i den situationen han idag satt i. Helm hade historiskt aldrig varit vänlig till felya och speciellt inte någon som nyttjar magins vägar.
Kencala kliade sig i nacken och försökte komma på något dräpande att säga, men han valde istället att gå den mer politiska vägen. “Nåväl, om du nu säger det, men håll din gud utanför det här. Gudarna, speciellt din gud, ler inte mot felya. Så tro så gärna du vill, men håll Helm utanför det här så är det snäll.” Han vände sin blick mot Sodor som bara nickade till svar och vände sig bort för att hålla koll på omgivningen. Kencala fnös lätt till och tittade upp på Anskar ännu en gång. “Jag har tjänat på Sodors hov i tre och sju månvarv... “ Anskars förvirrade blick fick honom att himla med ögonen och sucka ännu en gång, att människor hade svårt att lära sig den himmelska kalendern var alltid ett irritationsmoment för Kencala. “46 år i Helms räkning. Och jag är väldigt tacksam mot min greve att han hållit min hemlighet dold i alla dessa år, det har gjort att vi, trots att vi är felya och inte människor, kunnat åtnjuta ett gott liv i Quin… Hur ska jag säga det här då?... Jag är en Coronshi, en utövare av dem magiska konsterna.” Han skrattade till. “Ja, det var ju inte så svårt att säga det där.” Kencala pustade ut och såg på Bifrosten som lagt sin hand på Anskars axel för att hålla honom kvar på plats. Bifrosten spände sina ögon i Anskars och sa med tydliga ord. “Och det är inget du behöver oroa dig över.”
Kencala ignorerade att Anskar började att mumla på en bön till Helm. “Jag är inte en häxa, jag håller inte på med svartkonster och jag är inte här för att fördärva din själ. Jag är en felya, först och främst, som bara vill leva mitt liv i lugn och ro, jag råkar vara född med magi i mitt blod.” Anskar såg bestört på Kencala, men han verkade nästan men upprörd över att Bifrosten och Sodor inte verkar ha rört en min angående nyheten om att Kencala skulle varit en magiker. Kencala forsatte att prata på med sin lugna stämma. “Så, när kungen drog ut oss i krig så följde jag självklart med min greve.” Han nickade lätt mot Sodor som hade lagt handen på hjärtat. “Jag var tvungen att nyttja min magi under krigets gång, kungen fick nyheter om det och kallade därför mig till sitt hov...” Kencala tystnade. Hans ögon blev blanka, fyllda med sorg. Han ville inte tänka på hovet, han ville lägga händelserna kring vad som hände där bakom sig och bara komma ut ur det här fördömda landet.
Han hörde hur Sodor harklade sig. “Så, självfallet så slog jag följe med min trogna rådgivare på resan till Konungen. Bifrosten gav också följe, ingen utav oss hade en tanke på att ge upp Kencala till konungen. Det var dem orden som vi också lade fram på hovet. Konungen gav en människas vecka som tid, för att vi skulle försvinna ur hans land.” Kencala vände sin blick mot Sodor, som för att tacka honom med osagda ord. De två felya hade känt varandra blott en bråkdel av varandras liv, men det fanns ett djupt band mellan dem två.
“Så vi påbörjade vår färd och det var i huvudstaden som vår väg korsades av en människa från det kalla norr...” Sodor studerade Anskar från topp till tå och fortsatte efter att ha uttryckt en lätt fnysning. ”Som slog oss följe. Det har snart passerat fem människo veckors tid och vår väg ut ur Quin ligger framför oss ännu. Vi har inte gjort hast med vår resa, för att undvika konungens soldater som tveklöst väntat oss vid gränsen. Konungen har säkert fått bud vid det här laget att vi inte har hittats, så antagandet är nog att vi är försvunna långt bort nu. När väl vi är utanför Quin, så borde hotet mot oss vara borta.”
Kencala såg på Anskar igen och höjde sen sin högerhand för att lägga fingertopparna mot sin panna, Helms hälsning. “Jag är inte en demon, jag är bara en felya, som just nu flyr en kung som vill döda mig, eftersom din religion, säger att eftersom jag är född med magi i blodet, så borde jag brännas på bål.” Han såg till sin lättnad hur Anskar sänkte axlarna och slappnade av. “Om Bifrosten lita’ på dig, felya, så kan väl jag göra de’ också.”
Han skrockade till och vände sig mot Bifrosten som satt sig ner vid trädets rötter. “Så, göra något så att vi slipper vara blöta?” Bifrosten nöjde sig med att nicka till svar. “Då får ni ge mig ett par minuter, jag behöver tänka lite hur jag ska göra det på bästa sätt. Är du säker på att du är med på det här, Anskar?” Människan som såg allt annat än säker ut, nickade på huvudet, men Kencala kände människans blick följa honom med varje rörelse han gjorde. Efter ett par minuter av tystnad och tänkande så kände han sig säker nog för att kunna slänga en förtrollning över dem som skulle hålla dem torra och varma från regnet. Han drog efter andan och vände sig mot dem andra. “Jag är klar, jag behöver bara samla lite kraft, det här är inte lätt magi.” Sodor och Bifrosten såg båda nästintill förvirrade ut och han hörde tillslut hur Bifrosten frågade. “Hur kan… Vadå inte lätt magi? Jag har sett dig flänga iväg klot av… Av… Blixtrande eld mot våra fiender. Det gjorde du med ett par sekunders förberedelse, det här borde väl inte vara svårare?”
Kencala suckade och skakade på huvudet, samtidigt som ett lätt leende spred sig på hans läppar när Anskar dragit efter andan och backat ett steg. “Jag sätter mig gärna ner mig dig i framtiden och förklarar för dig varför de olika planen och deras krafter fungerar som de gör, men det skulle ta flera timmar och jag har inte tid eller lust att stå här och förklara något för dig som du ändå inte kommer förstå.” Kencala fnös som svar när Bifrosten himlade med ögonen och Sodor grymtat missnöjt. Han drog djupt efter andan för att inte förlora sitt lugn. “Mystik är en konst, att manipulera dimman, essenserna, livskrafterna och själar är något som inte kan förklaras enkelt. Att få dimman att göra en sak kan vara väldigt lätt, för att du böjer de-” Han avbröt sig och skakade snabbt huvudet fram och tillbaka. Det var inte värt mödan att försöka förklara komplexiteten runt dimmans eller essensernas kraft för ett par Coron’la. “Ne… Nej… Inte nu…” Han tittade på Anskar igen som plötsligt verkade betydligt mer bekväm med situationen, eftersom han nickade och började prata.
“Jag ä’ en vapensmed, jag ä’ tränad av min pappa, som va’ tränad av sin pappa, jag kan smälta och forma alla enkla metaller och göra vapen och rustninga’ av dem. Men jag kan inte snida en pilbåge eller tälja bra pila’, jag vet inte hu’ man tillverka’ ett armborst, det trots att jag ä’ en hantverkare. Det kanske inte ä’ en bra jämförelse, men det du kallar dimman, antar jag ä’ det du använder fö’ att skapa, magi?” Kencala såg på Anskar med en nyfunnen respekt och nickade som svar innan han kom på vad han skulle säga, men det kom inga ord, det var en fantastisk liknelse som människan hade kommit med. Sodor och Bifrosten bara ryckte på axlarna och såg på Kencala med en blick som sa mer än ord behövde, han skulle sätta igång.
Han tog av sig sin resmantel och hängde den en låg gren som stack ut från det stora trädet. Han drog fingrarna över barken och blev något nostalgisk när han tänkte tillbaka på sin tid i Quin, innan hovet, innan helvetet bröt loss. Han vände sig om och gick ut i det evigt fallande regnet, han möttes av en sval vägg och dem delar av honom som inte redan var dyngsura var nu genomblöta. Men felyan brydde sig inte om det, han behövde regnets kraft för att göra vad han behövde. Han började röra sina händer i en cirkel framför sig för att börja kanaliseringen av essensernas krafter, grundelementen. Runt omkring honom så började sakta ett blå- och vitfärgat skimmer träda in i verkligheten. Från varje vattendroppe som föll så såg det ut som ett ytterst tunt strimma av färger drogs ut ur dropparna och flödade sakta mot Kencalas händer.
När essensen hade samlats runt honom och dragit sig närmre hans händer så slutade han röra händerna och de skimrande strängarna som hade lagt sig som tentakler i luften stannade upp. Kencala hörde en nästan panikslagen flämtning bakom sig men han hade inte tid att tänka på vem det var eller varför, han ville inte tappa fokus nu, det kunde vara farligt för honom. Han sträckte ut sin högra hand och tittade som hastigast på ringen som satt på hans långfinger. Sen slöt han handen runt en utav dem till synes frusna tentkalerna av essens och plötsligt så var alla strängar borta och det enda som syntes var ett lätt sken från guldringen när smaragden på den blinkade till så kraftigt att alla som stod under eken bländades.
Kencala hade varit smart nog att blunda eftersom han visste att den improviserade mystiska lösningen antagligen skulle kunna komma med somliga bieffekter. Men han kände direkt att han hade lyckats. Vattnet på honom, som tyngde ner hans kläder, som rann längst hans kinder och över hans armar, bara rann av honom och han blev genast torr. Han skrattade till. ”Jag är så jävla bra!” Han vände sig om för att se mot sina reskamrater och försökte sitt bästa att hålla sig för skratt för Anskar som lagt sig ner på marken med sina händer knäppta för bön framför sig. Kencala hade föga respekt för någon gud, men just för Helm så var det alltid underhållande att se dem bedja för sina liv till en högre makt, en rad med människor som aldrig lyckats uppnå gudaskap. Sodor knuffade till Anskar med sin fot och Anskar tittade upp. ”Ä’ vi okej?” Kencala nickade som svar och gav människan ett leende, han var ändå imponerad att en människa tog magi så lättsamt som han gjorde. Att Anskar skulle vara för evigt lojal till Bifrosten var ingen frågan om, han litade på honom tillräckligt för att gå emot sin tro och acceptera magin.
Plötsligt så hördes ett enormt ljud och marken under deras fötter började att röra på sig, alla var snabbt uppe på fötter och backade undan från trädet som också hade börjat flytta på sig. ”Han kommer ramla! Flytta på er!” Bifrosten röt ut order som överröstade det tunga regnet och dem fyra sprang från trädet för att undvika fallet. Kencala vände sig om i tid nog för att se den mäktiga eken falla och ge ifrån sig ett kraftigt dån. Marken slutade röra på sig och ur hålet där den stora eken en gång stått så kröp det ut en stor varelse, den såg ut som en bepansrad mask som bröt sig ur kaskaden av jord som flög åt alla håll när trädet slog i marken. Trots det tunga ljudet av regn så kunde Kencala höra hur besten drog djupt efter andan, som om den luktade sig fram efter något, sedan såg han ett ansikte som såg ut att bestå av ett oändligt djupt gap fullt med tänder. Det var en jorddrake, precis som alla drakar så dras de till alla mystiska krafter oavsett vilket plan det kommer ifrån.
Kencala kunde föga om vildmarken och dess varelser, han hade spenderat majoriteten av sina år till att studera dem mystiska konsterna. Jorddrakar visste han tillräckligt mycket om för att veta att man skulle hålla sig borta från deras munnar eftersom dem var både blinda och döva. Men de har ett fantastiskt luktsinne från vad som enligt böckerna han läst var små hål i deras pansar längst hela kroppen och deras runda munnar tuggar igenom berggrund när de förflyttar sig under kontinenten. Kencala blev med ens fylld med fasa och oro. ”Fy vad vidriga varelser. Kommer den komma efter oss?” Bifrosten studerade varelsen, den var bara ett tiotal meter bort från dem men den hade börjat krypa med sin enorma avlånga runda kropp mot det fallna trädet. Som en stor mask satte den sitt platta ansikte mot trädets yta och började äta. Bifrosten skakade på huvudet. ”Nej, om vi går sakta härifrån så kommer den bara bry sig om trädet... Fast...” Kencala tittade skräckslaget på Bifrosten. ”Fast vadå? Du funderar väl inte på att vi ska ta ner den där besten? Den är ju minst 45 fot lång.” Bifrosten tittade på Sodor som skakade på huvudet. Även den annars blodtörstiga alven som inte backade för att spilla lite blod insåg att det var dömt att försöka ta ner en sådan varelse.
Bifrosten suckade och drog på axlarna. ”Den är bara 40 fot lång, en jorddrake kan bli över trehundra fot långa och äta sig kors och tvärs under kontinenten genom sin livstid. Och jorddrakars fjäll säljer för ganska många silvermynt, kanske till och med ett guldmynt per kilo. Dessutom så tror jag man kan använda tänderna till nått, mystiker brukar vilja ha dem.” Kencala och dem andra två såg på Bifrosten med förundran i blicken, sternerna var verkligen födda krigare, det fanns inget monster för stort eller hinder för mäktigt för att en stern inte skulle tänka på att ta ner den. Sternerna levde för strid, det fanns helt enkelt i deras blod. Kencala tänkte efter på dem gamla legenderna som sa att sternerna föddes färdigvuxna med vapen i handen, eftersom ingen påstås ha sett ett sternbarn. Men det fanns bara ett hundratal sterner på hela Noordhland så att ens ha träffat en Stern i en människas livstid skulle vara ovanligt nog.
Det var Sodor som tillslut tyst sa något om att de skulle gå och i tystnad så gick de långsamt därifrån för att inte dra till sig uppmärksamheten från draken som girigt åt på trädet. Kencala kunde svära på att han hörde hur trä krossades under drakens tänder. Men regnet vräkte fortfarande ner och det enda som hördes var återigen Sodors fotsteg när hans svarta plåtstövlar slog mot marken. Dem hade inte gått mer än 20 minuter i tystnad innan Anskar utbrast. ”Hu’ gö’ du det dä’? Va? Jag mena’ hu' lä' man sig en såndä’ sak?” Kencala himlade med ögonen och suckade han orkade inte förklara för ännu en människa något som de ändå inte skulle förstå, men Anskar hade ändå visat en sorts förståelse för det mystiska så det kanske kunde vara en idé att berätta lite för människan, ett sätt att vinna förtroende. Kencala gick i tystnad och tänkte i flera minuter på hur han skulle berätta hur planens krafter fungerade. Det var inte förrän Anskar ännu en gång, med sin bristfälliga alviska, frågade som Kencala tillslut vände sig mot människan och nickade lätt.
”Att fråga hur jag gör det är som att jag skulle fråga dig hur du smider ett svärd, men jag ska försöka. Det finns fler världar än den vi lever på, fyra andra som är välkända bland mystiker det är osannolikt att det finns fler än så dock för at-” Han avbröt sig när Anskar såg mer förvirrad ut än innan.” Elementens essenser, har kraften att manipulera världens element, eld, vatten, jord, luft, kyla och värme. Dessa krafter kommer från en annan värld som genom okänd anledning är kopplad till vår värld, vi mystiker kallar denna värld för Eltar. Essens finns överallt i världen, i naturen, i marken, luften, vattnet och allt annat du kan tänka dig, du måste bara lära dig att kanalisera den till dig.” Han stannade upp när han insåg att resten av sällskapet också stannat upp för att lättare kunna lyssna på honom. Kencala skrattade till och signalerade att de alla skulle fortsätta gå samtidigt som han höjde rösten. “Som mystiker lär man sig hur man formar om exempelvis Eltars essenser till praktiska saker, såsom ett eldklot för att slänga iväg på ens fiende, eller ett skyddande lager på kroppen för att man inte ska bli blöt.” Han tittade på dem alla, det rann vatten längst allas kroppar, men vattnet verkade inte göra dem eller deras kläder blöta utan fortsatte att bara glida längst med kroppen ner mot marken. ”Att forma essens eller andra krafter är egentligen inte så svårt, det är det lättaste steget, att väva en stabil mystisk effekt av det man fått tillgång till. Nej, det svåra är att kanalisera eller manifestera krafterna, locka ut den ur saker, så som jag gjorde tidigare.”
Sällskapet hade stannat igen och Kencala upptäckte att alla stod och tittade på honom. ”Vad? Vad vill ni nu då?” Sodor skrattade till och skakade på huvudet samtidigt som Bifrosten bara log och gav Kencala en blick som felyan tolkade som att han skulle fortsätta. Han tvekade ett tag, men fortsatte sedan i lugnt tempo. ”Att dra ut essens eller annan kraft ur ting är det svåra, eftersom du måste veta hur man skall få fram den, vilket görs på olika sätt beroende på vilken kraft du vill kunna tämja med mystikens hjälp. Som nu, så tog jag vattnet och vindens kraft för att göra så att vi inte blir blöta, all kraft jag använde nu kommer från Eltar.”
Anskar nickade på huvudet och drog ett djupt andetag, som för att smälta informationen, sedan mötte han Kencalas ögon. ”Så du säge’ att essens ä’ som olika metalle’ och vill du göra rätt vapen så måste du ha rätt material, rätt typ av essens?” Kencala nickade och fortsatte. ”Jag har forskat i hur de mystiska krafterna och planen fungerar och påverkar vår värld i hela mitt vuxna liv och jag tror att jag är något stort på spåren. Historiskt så har mystiker använt sig utav krafterna för att utföra mystik eller magi som människorna väljer att kalla det, men jag tror att det finns något större som kontrollerar krafterna, ett till plan kanske...” Kencala drog på axlarna som svar när dem andra tre tittade på honom med skeptiska blickar. Han förstod att sådana här detaljer var ett komplicerat ämne nog för de oinitierade, att börja diskutera teorierna om de andra världarna och den möjliga gömda världen var bara dömt att misslyckas.
”Men då förstå’ ja bättre i alla fall” sa Anskar med ett leende på läpparna och sträckte fram en hand mot honom. Kencala såg på den framsträckta handen framför honom och funderade ett par sekunder, människan verkade vilja initiera en sorts vänskap med honom, han sträckte tillslut fram handen, sakta, skakade Anskars hand och släppte sedan taget och log stelt mot människan. Anskar hade dock tagit det hela bra och verkade inte ens tänka på felyans misstänksamhet. Humöret såg bättre ut för gruppen när de fortsatte sin resa till fots, trots att regnet fortsatte att vräka ner och det var jobbigt att gå så skulle dem var ute ur Quin innan dagen var slut och vägen mot Pilaz skulle ligga framför deras fötter.
submitted by Ecleptomania to Noordhland [link] [comments]


2018.07.12 20:01 Tvatta Jag behöver tvättråd (samboråd) [Seriös]

Kort sagt; jag har nyligen blivit sambo och vi har väldigt olik syn på hur man tvättar.
Jag vet inte om det är hon eller jag som har lärt sig fel från början (jag anar starkt att det är hon) så jag behöver eran insikt för att få rätsida på detta, samt att höra hur upprörd jag borde vara.
Som jag har lärt mig skiljer man dels på färg, och sedan i princip underklädesängkläder = 60C, det mesta annat = 40C.
-
Hon däremot säger att hon aldrig har skilt på färg i sitt liv, utan blandar vitt/rött/svart/* helt vilt. Hon påstår att kläder, iaf så länge de är av svensk kvalite inte färgar av sig, något hon påstår sig kunna intyga efter år av denna praktik.
Kan detta stämma? Isf går det emot vad jag har lärt mig. Är lite rädd för att lägga mina vita skjortor med hennes röda klänningar etc..
-
Nästa grej; hon tvättar sina trosor i 40C tillsammans med alla våra vanliga kläder, eftersom hon påstår att 60C kan förstöra dem. Jag tror jag sa "men usch" rakt ut när jag först hörde det, då jag är van vid att skilja på underkläder och vanliga kläder. I slutändan gick jag med på det, men känner mig skeptisk.
Har jag rätt att vara det? Eller är det vanligt att blanda så? Hon säger att allt blir ju rent ändå så spelar ingen roll att man blandar äckliga underkläder med mina finskjortor t.ex.
-
Slutligen... I samma påse som hon samlar smutstvätten under veckan, bär hon sedan upp den rena tvätten. Vi talar alltså om en påse där blodiga trososkitiga kalsonger (smått överdrivet men ni fattar poängen) har legat, där hon sedan lägger ner den rena tvätten, inklusive kökshanduken som vi sedan lägger på bröd vid jäsning.
Här om något har jag väll rätt i att tycka det är äckligt? Snälla säg att detta inte är normalt beteende och att jag inte är galen...
submitted by Tvatta to sweden [link] [comments]


Vita Lögner okänt avsnitt 8 del 1 av 3 Vitaa - Game Over ft. Maître Gims - YouTube Tåget går Gunnar Wiklund - En Månskenspromenad (1966) - YouTube Stephane Legar - Vida Loca (Official music video) - YouTube Bordellmammas visor - runka mig med vita handskar på - YouTube Vita damen Vikingarna - Vår vackra vita vintervärld Pisspotta sa ja!

Högbergs väg till NHL-spel går via Vita Hästen ...

  1. Vita Lögner okänt avsnitt 8 del 1 av 3
  2. Vitaa - Game Over ft. Maître Gims - YouTube
  3. Tåget går
  4. Gunnar Wiklund - En Månskenspromenad (1966) - YouTube
  5. Stephane Legar - Vida Loca (Official music video) - YouTube
  6. Bordellmammas visor - runka mig med vita handskar på - YouTube
  7. Vita damen
  8. Vikingarna - Vår vackra vita vintervärld
  9. Pisspotta sa ja!

Vikingarna Jag lägger nu ut ett antal med låtar av Vikingarna på Youtube, så om ni har en låt som ni vill ha på Youtube så skriv till mej och så lägger jag u... 50+ videos Play all Mix - Tåget går YouTube; Tinge linge ling Tåget far uti vida världen - Duration: 1:48. ... Bä Bä Vita Lamm (med text) - Duration: 1:22. MsBean1987 8,325,461 views. Alla rättigheter går till tv3. Gammal avsnitt från 2000 talet hittat här på yt. Alla rättigheter går till tv3 ... Vita Lögner okänt avsnitt 8 del 2 av 3 - Duration: 8:30. Unika112 4,622 ... Bordellmammas visor - runka mig med vita handskar på New single « Vida Loca » available now ! https://StephaneLegar.lnk.to/VidaLocaAY Participe au #VidaLocaChallenge sur TikTok : https://StephaneLegar.lnk.to/Vi... När är väl kvällens luft precis som champagne, med doft av nattviol, av ros och kastanj Det händer alltid när vi mötas vi två på en månskenspromenad När spir... Best Rock Songs Vietnam War Music - Best Rock Music Of All Time - 60s and 70s Rock Playlist - Duration: 2:10:36. MoMo Lisa Recommended for you Hämtat från Madicken. Emil i Lönneberga Astrid Lindgrens Värld - När Emil gjorde tre tappra försök att få ut Linas tand - Duration: 10:45. Elin Johansen 22,606 views « LA MÊME » Nouvel Album disponible : https://polydor.lnk.to/VitaaLaMeme Restez connectés avec VITAA : https://twitter.com/Vitaa https://www.facebook.com/Vit...